Runmarö - ett fint utflyktsmål med bra kommunikationer från Stockholm

Runmarö en av de större öarna i skärgården och ett fint utflyktsmål med bra kommunikationer från Stockholm. Buss till Stavsnäs och några minuters båttur med Waxholmsbolaget så är du där - en lättillgänglig ö med små charmiga skärgårdsbyar, fina skogsstigar och en av skärgårdens blomsterrikaste öar med hela 9 insjöar (eller träsk som de här kallas), blomstrande hagmarker, örtrika tallskogar och kalkhällmarker. Också hälften av Sveriges 40 orkidéarter finns här - ingen annan plats i landet kan på ett så begränsat område uppvisa så många arter (Öland och Gotland inräknade)! April, som var tiden för vår promenad, är lite väl tidigt för orkidéer men Runmarö är värt ett besök ändå. Är orkidéer ditt intresse är slutet på juni och juli en bättre månad.  

Runt Runmarö kan man strosa ganska fritt utan att gå vilse med det är ändå bra att ha några etappmål och hållpunkter att gå efter. Vi gick motsols från hamnen i Styrsvik och tog sikte på Vånö - Solberga - Söderby - Kila - Nore- Lerkila - Uppeby och så tillbaka till Styrsvik. Färden gick omväxlande på huvudvägen, mindre vägar och sparsamt skyltade breda skogsstigar och var mycket lättpromenerad.

Från bryggan i Styrsvik går man upp för backen och passerar efter ett tag öns livsmedelsbutik på vänster sida - perfekt för sista-minuten inköp. Lite längre fram på vägen ligger en återvinningsstation på höger sida, ta höger precis efter den så kommer du få promenera genom en charmig bebyggelse med rödmålade stugor innan vägen återansluter till huvudvägen. I lagom takt kan man sedan lunka på vägen och njuta av öppna vyer och hagar innan en skylt vid Vånö hänvisar till Solberga ned till höger. Ner genom Solberga är värt att gå för en första kontakt med strandlinjen och ett besök på Solberga Gård som sommartid har café och gårdsförsäljning samt fungerar som Turistinformation på ön. En liten extra tur upp på Telegrafberget är också väl värt det - men går försiktigt upp och var stadig på fötterna. Avstickaren genom Solberga leder tillbaka till huvudvägen och så småningom till Söderby brygga. Här satte vi oss med Runmarö brandstation som ryggstöd och tog en lunch i solen innan vidare färd genom ölandskapet.

I Söderby följer man vägen genom och förbi byn tills en liten skylt pekar mot Kila och vägen övergår till en bred stig. Naturen är lummig, tät och få hus finns. Den här delen, den östra delen, består av urkalksten vilket är den huvudsakliga förutsättningen för öns särpräglade vegetation. I Kila blir stigen en väg igen och för att ta sig vidare mot Nore måste man vara uppmärksam på skyltningen. En liten skylt pekar upp till vänster på en gräsmatta och en knappt skönjbar stig mellan två hus. Det känns som att gå på någons privata mark men det är rätt väg! Stigen leder genom skog och öppet landskap precis innan Nore - där också dagens mest uppskattade utsikt fås. Ett hus, halvfärdigt, står på höjden och nedanför finns kala klippor, vass och en underbar vy över alla ö-nära kobbar i Gråskärsfjärden. 

Från Nore finns skyltning mot Uppeby och Lerkila. Om du vill korta av turen går du mot Uppeby, annars tar du riktning mot Lerkila. Turen går nu en längre sträcka genom skog med vältrampat underlag och fina kalkstensklippor med både isräfflor och facetter som spår från Inlandsisen. Vid Lerkila finns möjlighet till en extratur till Stenbro där August Strindberg tillbringade några somrar. Annars går men direkt till vänster genom husen i byn och när vägen delar sig direkt efter håller man höger. Nu leder vägen tillbaka till Styrsvik via öns strösta by Uppeby och färjan hem!

Den här turen är ca 1,7 mil lång och går mestadels på mycket lätt underlag. Och Runmarö är väl värt ett besök! Det finns endel att läsa på nätet om ön - historia, geologi och fauna men ingen riktigt bra samlingssajt för den vetgirige. Wikipedia har en sammanfattning som kan vara värd att läsa dock. Vi har inte hittat någon bra ledkarta för Runmarö men Naturkartan finns ju även om de inte lagt ut någon specifik led. Men som sagt - på Runmarö går man inte vilse och med en bofast befolkning finns det alltid någon att fråga! Saga, april 2020